1991 -Språkresa

1991 åkte jag, fjorton år gammal, på språkresa till Torquay i södra England. Det var jag, Petra, Nettan och Madde. Det var riktig YO! YO!-stämmning. Eller?
Ganska snabbt blev jag lite utfryst av en massa knastar från Göteborg som trodde dom var något men jag jobbade mig tillbaka, det tog typ en bussresa. Jag och Petra skulle bo i samma familj som var sammansatt som följer:
-en styck pappa av modell "lång som ett ösregn". Han lagade all middagsmat som vi aldrig åt mer än en gång. Han var okejsnäll.
-en styck mamma av modell "trivseltjock" (ganska rund på mitten men inte så tjocka lemmar alltså). Hon rostade mackorna vi fick till frukost. Kvällen innan!!! Och plastade in på en tallrik. Hon var sådär snäll, hon struntade ganska rejält i oss. ( Hon gjorde en cool grej när vi var där. Den yngsta sonen döptes, det firade hon i svarta glansiga cykelbyxor och vit kråsblus! Hon hade varit mer inne än alla andra om det hade utspelat sig idag.)
-en lite större son som var helt insnöad på Thomas the Train.
-en lite mindre son som var liten och hade det värsta fallet av skorv (http://www.xn--sjukvrdsupplysningen-0zb.se/artikel.asp?CategoryID=17753) jag någonsin sett.

Vi, jag och Petra, klämdes in i ett rum med två norska språkreseresenärer. Det var trångt, fyra sängar och kanske två kvadratmeter gångbar golvyta. Men, men.

Min entre i detta huset var lågmäld och för familjen innebar vi bara ytterligare några kronor i kassan. Samma kväll som vi anlänt bad jag om att få ta en dusch. En våning upp fanns ett miniatyr badrum med rosa heltäckningsmatta och rosa pynt. Min mamma hade skickat med mig ett badlakan av modell större, det var blåturkost. Duschen var inte helt lättmanövererad. Nu i efterhand kan jag tänka mig att huset hade varmvattenberedare och denna i sin tur hade en vit låda med rattar varifrån man reglerade vattentillfläde och temperatur. High tech! Men ur funktion. Vattnet kom i en tunn, tunn stråle och temperaturen varierade mellan SKÅLhett och ISkallt. Det blev till att hoppa in och ut eller rättare sagt försöka tajma den korta stund det var ljumet nån gång mittemellan extremerna. Det gick sådär men en liten stund senare hade jag lyckats skölja ur det mesta av schamposkummet i alla fall. Jag sträcker mig efter min handduk. Ungefär här infinner sig den konstiga drömlika stämningen. Jag ser, med mitt inre öga, vad som kommer att hända. Men kan inte stå emot...
I badrummet fanns ett fönster med en liten, liten rosa porslinsvas, den sorten som ser ut som bensin på vatten ni vet. I vasen stod en liten, liten bukett av de vackraste små rosa plastblommor världen någonsin skådat. Jag SVEPTE handuken över axeln, med min inre bild för ögonen, jag kommer dra den där vasen i fördärvet!
Oh yes I did! Krasch! Boom! Bang! Inget YO! YO! alls!
Inte nog med det. Jag fixade vasen rakt på högerfoten med följden att flera små sår uppstod varav ett var ganska stort och snabbt färgade hela badkarsbotten blodröd. Hur fan skulle jag dölja detta missöde?! Jag stod i min handduk när hela huset stormade in i badrummet. Fy för den lede vad jag skämdes. Ner på golvet, upp med foten högt. Lite plåster på och ett par onda ögon från the mrs för att jag förstört hennes vackra blickfång. Sorry! Resten av resan haltade jag lätt och försökte undvika att slå upp såret igen. (Det gick upp, flera gånger dessutom, skulle helt klart behövts sys egentligen).

By the way, detta var också resan då Nettan lyckade komma över paljettjackan som syns här http://www.youtube.com/watch?v=w2BnXhLlLz8, men tyvärr ganska snabbt bli fråntagen den igen.

Jag tror vi missade YO! YO!-känsla i Torquay 1991. Kanske men bara kanske tog den slut året innan då självaste pervo-Michael hedrade staden med ett uppträde!